Mitt i all ansökningsångest (för tro mig, ångest är det!) och slit är det måndagsvardag. Det var länge sedan jag skrev ett låååångt vardagsinlägg så för variationens skull (inte alls för att jag vill 
) gör jag det. Jag firar alltså vardagen med ett riktigt ostrukturerat Elininlägg. Vassego!
Jag vaknade som en död imorse (men så kan det väl inte heta – döda personer vaknar inte!) efter att ha sovit hela natten (!?!). Alltså, det här att barnen vaknar under nätterna hör faktiskt till undantaget just nu. Helt otroligt och suveränt. Oftast är jag uppe ändå. Av vana antar jag. Och för att Bosse har bestämt sig för att han skall fylla luckan som barnen för tillfälligt lämnat öppen. Han skall äta, dricka vatten och gå ut mitt i natten… SUCK! Nåväl.
Kanske var det på grund av för mycket sömn som jag var så trött i morse. Trött och less på allt – prata om måndagsångest! Ansökningarna förstörde gårdagskvällen (hata England och dess totala idiotbyråkrati och titlar – själv kommer vi ju från ett system utan titlar och då blir det svårt att pressa in min lärarutbildning t.ex. i deras små luckor (beskriv din titel och arbetsuppgift med 5 bokstäver typ).
Ångesten gick över efter att Thea fått titta lite för länge på tv och jag suttit och skickat en del mail. Gabriel var på toppenhumör och övade kryp på golvet och somnade sedan fint vid 8 igen. Sedan, runt halv 10, när mitt mammadåligasamvete toppades av min totala ickefokus på barnen så 
bestämde vi oss för att åka till öppna förskolan. Där kan (och vill man) inte söka jobb. Rush! Packa mat, blöjor, proppa i mat, proppa i ungar i kläder och springa till busen. Som inte syntes till. Vi måste ha missat den ändå. Istället gick vi till lekplats. Men även där sket det sig – det är minsann ingen som skottat vägen in till lekplatsen så Thea fick klättra runt lite på klätterställningen medan jag och Gabriel väntade 30 meter bort. Så där kul.
Hem igen. Pannkakor. Thea fick knäcka äggen och sedan fiskade vi tillsammans upp skalbitarna. Det var kul (alltså på riktigt). Sedan hade vi sångtävling och Gabriel skrattade sig dubbelvikt när Thea dansade loss och sjöng solo. Dagen förbättrades alltså radikalt. Mer sömn för Gabriel, mer tv för Thea och mer ansökningsfixande för mig (ja, ni ser temat här va) och nu precis har jag och Thea gjort chokladbollar. Thea fixade allt. Inklusive hämtade maizena redning när jag sa att chokladsmeten nog behövde bli lite tjockare (gullunge!).
Riktigt fina blev de faktiskt. Det syns vilka som är mina – de är de trista runda.
Detta är en riktig bloggdag. Fyra nya inlägg och sedan har jag lagt till en 10-12 stycken från 2007 (juni-juli) från min gamla blogg. Om ni är intresserade går de att hitta under ”arkiv”.
Men nu måste jag berätta. Jag läser igenom inläggen (de är långa och babbliga – men åtminstone för mig intressanta) men stupade på det sista. Fy fan vad överjävligt hemskt det var när Thea var sex månader gammal. Jag FATTAR inte att vi orkade. Jag minns så väl hur det var när jag läser och blir faktiskt nästan gråtfärdig. Och det får mig så klart att reflektera över hur underbar hon har blivit (hon var så klart underbar när hon var pigg och vaken under dagen då också) och hur starka vi var som faktiskt fixade det – och hur stor skillnad det kan vara att ha en lätt bebis som Gabriel till skillnad från en Thea.
Sugen på att läsa om eländet? Läs här (en hel del gnäll men det känns rätt berättigat).
Som Thea har längtat! Men nu går det faktiskt ibland!
Nu skall minsann Gabriel hårdtränas – baby boot camp hela dagen har det varit. Armhävningar, situps, rygglyft och låga hävövningar till höger och till vänster.
Och visst ger det resultat – Gabriels PT (personlig tränare, om det är någon som inte hänger med i jargongen) har lagt ribban (eller bollen då) precis utanför den gräns han själv hade dragit. Hjälptränaren har ivrigt hejat på!
Dagens PT på golvet = Elin Hjälptränare på golvet = Thea
Gabriel kikar fram (och ja, när jag såg den här bilden är det helt uppenbart vart målarfärgen bör hamna härnäst)
Jag tycker tre-åringar är så fantastiska – aldrig hade jag kunnat ana vilket underbart klokt och roligt sällskap en sådan liten kan vara. Jag slår hål på felaktig föreställning efter felaktig föreställning:
0-6 månader – jag trodde dessa endast skrek och bajsade hela tiden och åt. Och för andra framstår det nog så. Jag förstod aldrig varför folk gullade över bebisarna fram tills jag fick min egen. Då skrattar man ut alla fåniga uttryck och bara njuter av de lugna stunderna bebisen somnat i ens famn – emellan alla bajsningar och matningar då alltså…
6-12 månader – trodde jag väl egentligen att de fortfarande var tråkiga bebisar. Men det är de ju inte. En 10-månaders kille som Gabriel är ju inte bebis längre – han är ju en liten pojke som KAN. Han har vilja, humör, humor och många, många sociala färdigheter. Inte ett dyft tråkig!
1-2 år. Trodde väl ingenting om den här åldern egentligen. Ingen direkt erfarenhet liksom.
Men vid 2-4 visste jag PRECIS hur barnen skulle vara. Jo, helt OMÖJLIGA. Man har väl sett ”Super Nanny” liksom. De skall vråla, slåss och trotsa precis hela tiden. Det bör väl inte heta ”terrible two’s” för intet. Och visst är det så, ibland, men oftast är de ju resonabla, oerhört kloka små människor i den här åldern. Kapabla att skälla på en ”mamma, man får INTE äta med händerna”, lära en saker man inte visste och köra konfliktlösning ”mamma och pappa, bråka inte om klossarna – ni kan DELA på dem”. Thea är ju bara tre liksom och trots det är hon ibland helt fullfjädrad och smartare än många vuxna.
Men … sen ibland vågar hon inte gå på toaletten själv. Kan skrika ”BAJS” rakt ut i vilken situation som helst och skratta hysteriskt åt hur roligt det är läääänge. Totalvägrar äta gröna saker och stoppar in huvudet i ärmen istället när hon skall klä på sig (och får totalbryt när det blir så fel) – då påminns man om att hon är rätt liten ändå.
Undrar hur mina felaktiga föreställningar om senare åldrar, föreställningar jag inte vet att jag har då så klart, skall ändras.
Något upptar allt min lediga tid. Ja, barnen så klart, men just nu rullar även tankarna runt i huvudet.
Vi funderar på att ge oss ut på äventyr. Jobba utomlands.
Plötsligt öppnas en helt ny värld med ansökningsprocesser, system att sätta sig in i men också oanade möjligheter till drömmar. Hur hade det varit att arbeta i Dubai?
Storstad, stränder och nybyggen? Och möjlighet till att tjäna mycket pengar?
Eller på Nya Zeeland?
Fantastisk natur, en vardag som inte är så olik vår - men helt upp och ned?
Eller något helt tokigt och främmande?
Kenya?
Vi vet inte… och vi vet heller inte hur attraktiva vi egentligen kommer vara för olika internationella skolor.
Just nu koncentrerar vi oss på slitet – och det är de vi har gjort nu i veckan. Skrivit personal statements (ett dokument rätt likt en vanlig jobbansökan men med mer fokus på att visa vem man själv är och vilken jobbfilosofi man har = svårt!), gått runt och raggat referenser och pillat med CV. Ja, och skött hemmet och barnen och så.
Inte konstigt att man inte har tid att skriva här.
Jag sitter här och nostalgiskriver. Lägger in gamla blogginlägg från min blogg ”Min Thea och jag”. Den bloggen var annorlunda än den här – jag försöker numera skriva lite mer läsvänligt (och med bilder!) och om mer än bara Thea. Då skrev jag helt för min egen skull och tillät mig babbla på hur mycket som helst.
Hur som helst. Jag måste dela med mig. Herregud var den ungen var precis överallt. Läs här om hennes galenskaper. Shit vilken fart det var på den tjejen.
På tal om arga barn.
Nu är Gabriel också förbannad. Han vill kunna krypa, eller möjligtvis gå, NU! Ilsket, ilsket med ett uttrycksfullt ”aaaarghhhhhh” trycker han sig upp eller försöker han ta sig runt i våra knän, i soffan eller på golvet. Han är tung, tung så trots mycket styrka och träning går det ändå bara sådär bra vilket gör honom riktigt, riktigt förbannad alltså.
Oss också för det innebär att vi potentiellt har 4 riktigt arga människor i den här familjen. Jag vill nämligen påstå att det i princip inte finns något så frustrerande som ilskna och missnöjda barn. Man vill så gärna hjälpa och fixa men så hjälper inte fixandet och då försöker man ha tålamod. Och sedan försvinner tålamodet. Ja, jag erkänner, jag har skrikit åt min 10 månaders son att han skall hålla tyst någon gång då han drivit mig totalt tokig (möjligtvis gör det honom lite paff så han tystnar en sekund men annars har det snarast motsatt effekt).
Jo, det är lugnt och glatt i omgångar också. Och så sover han ju emellanåt. Men resten av tiden är han bara arg, så arg.
Håll därför tummarna att Gabriel får ett genomslag snart!
Jaha, och så har man plötsligt blivit DUM också. Dum var man när man var barn – och uppenbarligen också när man är mamma.
Idag har jag varit riktigt, riktigt dum enligt Thea. Hon fick inte kolla på tv hela dagen, inte äta 30 körsbärstomater (utan bara 15 sisådär – vilket är mer än nog för den lilla magen), jag ritade en fisk på fel ställe på pappret (riktigt dumt gjort!), tvingade henne att gå ut och leka i snön och försökte få henne att inte bränna fingrarna vid våran gemensamma matlagning.
Bara ett litet urval av alla dumheter jag hittat på idag. Men det är väl så här det skall vara de närmsta sisådär 15-20 åren. Förhoppningsvis kommer hon över det när hon blir 20 sisådär. Lika bra att vänja sig.
Ger mig själv en vacker näckros som belöning för att jag klarat denna dag med bravur. Mitt mantra "hon är trött, väldigt trött" (men NÄR skall hon lära sig sova ut på morgonen?)
Ok, har Thea i famnen och vi skall blogga ihop, tycker Thea. Det blir ett inlägg med många bilder!
Hur skall en tre-åring kunna förstå vad som finns och vad som inte finns?
Den ena finns, men sällan i rosa. Om man nu inte använder sagoböcker och tecknade filmer som referenser. Och det gör så klart Thea.
”Swiper” – den lömske tjuvräven i favoritserien ”Dora Utforskaren”, hans existens är självklar för Thea. Att den riktiga räven kanske till och med finns i vår skog runt knuten gör henne förfasad.
Att drakar finns är en självklarhet.
Vilken skrämmande och förvirrande värld de små lever i egentligen. Det är vanligare med drakar än säg, myror eller kaniner i sagorna. Mycket sällan blir barn påkörda av bilar i sagor och trots det är det sådant föräldrar tjatar om istället för att man skall akta sig för troll och häxor.
Tål att tänkas på!
